söndag 17 juli 2016

Jag saknar mig.

Så många gånger jag klickat in på min egen blogg och stirrat dumt på den. Sett att inläggen längst ner på första sidan är över ett år gamla. Blivit påmind om min egen inre tomhet som uppenbarligen inte har något att säga längre. Denna tomhet. Denna tomhet som egentligen alltid funnits med mig sen många år tillbaka, men som lyckades övervinnas ett litet tag för några år sen, när mitt inre inte kändes så tomt. Nej, mitt inre höll på att sprängas av allt jag tänkte på och ville säga. Och jag producerade så mycket. Det tog aldrig slut, jag var tvungen att stanna upp och försöka behärska mig själv.

Blir påmind om ett tid i mitt liv som var så kort, och som försvann. Nu, tillbaka till stumheten. Jag säger inte så mycket överlag, jag tänker inte så mycket överlag. Pratar inte så mycket med någon, har nästan aldrig något att säga. Det är så svårt att prata. Krystar fram någonting konstigt enbart för att bryta tystnaden. Detta krystande har inte nått bloggen, som tur är. Istället har den ekat tom, i brist på krystande. Det är lite av en sorg för mig. Inte att jag skulle ha tappat läsare eller så (det gör mig detsamma faktiskt), utan att jag är så så så tom. Jag bubblar aldrig. Jag övervälls aldrig. Jag fördriver tiden med sånt som är roligt men jag saknar min röst. Saknar manin. Saknar känslan av att jag kunde erövra världen med mina ord. Jag saknar så mycket. Det som var finns inte längre i en utdragen version, det är borta, i ett slags nostalgiskt skimmer. Och nu sitter jag bara och stirrar dumt på min blogg.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar