måndag 23 november 2015

Du är inte hysterisk när du reagerar på förtryck.

Denna text publicerades ursprungligen i Hey Sugar Magazine år 2014. Jag skrev krönikor om feminism där och tycker det är synd att de försvunnit i och med att sidan lades ned, så jag tänkte återpublicera alla.

De flesta tjejer som någon gång har varit i en nära relation med en kille har fått höra att vi är hysteriska, att vi överreagerar, att vi är överkänsliga, att vi kanske har pms när blir arga på honom. Du får höra att du kräver för mycket, att du blir arg över ingenting, att du övertolkar i princip allt han säger och gör. När du är ledsen så är det som att han inte märker någonting, samtidigt som en tjejkompis tycks läsa dina tankar och genast frågar ”hur mår du?”. Du å din sida ser genast om han är nere, och genast är du där och ger honom omtanke och tröst och undrar varför han så sällan gör samma sak tillbaka. Vem vet, vi kanske kräver orimligt mycket? Vi kanske har misstolkat allting? Tänk om han har rätt?

Så vi börjar tänka ”han har nog rätt, det var inget, jag överreagerar bara”, samtidigt som något oförklarligt gnager inom oss. Vi börjar klandra oss själva för att vi blir arg för minsta lilla, vi lägger band på oss och gör vad som helst för att inte liknas med de s.k. hysteriska kvinnorna som det spys hat över i Flashback-forumen. Fastän killen ifråga säger och gör saker som inte bara känns orättvisa utan också orätt, så håller vi tyst. Vi vill ju inte vara en sådan där hysterisk flickvän, vi vill vara en bra flickvän, men det är så svårt att vara det när vi enligt omgivningen och alla påstås leva jämställt fastän det ofta känns tvärtom: Vi ger mer än vi får, vi får höra att vi är hysteriska, gnälliga och provocerande när vi blir arga, när vi blir ledsna får vi höra att vi ska ”rycka upp oss”, samtidigt som killen vägrar förstå vårt perspektiv och ursäktar sig med att ”bara vara sån”.

Är det inte rätt orättvist? Är det inte förtryck?

Jo.

Det ÄR orättvisa och förtryck att du ger så mycket mer än vad du får. Det ÄR orättvisa och förtryck att han ger sig själv rätten att avgöra vad du får vara arg över och inte, men aldrig tvärtom. Det ÄR orättvisa och förtryck att han tycker du ska ”rycka upp dig” när du är ledsen, istället för att trösta.

För du är inte hysterisk, du är inte gnällig och du är inte ute efter att provocera. Du gör något helt sunt: du reagerar på förtryck. Men du får lära dig det motsatta, nämligen att du reagerar på ingenting alls (eftersom förtryck mot kvinnor ”inte finns” i vårt moderna jämställda samhälle) (haha). Det är inte så konstigt, egentligen. Hela vår värld är uppbyggd av män och för män (i synnerhet vita sådana från medelklassen, men nu håller vi oss till män), och allt män gör kommer verka rimligt och rätt, eftersom de är män och gör som män säger: Säger män att förtryck inte finns, ja, då finns inte förtryck. Medan det kvinnor gör är fel och avvikande (eftersom vi är, tja, kvinnor), såtillvida vi inte gör som männen vill och säger: då gör vi rätt (läs: är en snäll flickvän som inte är ute efter att bråka hela tiden). Männen tar sig rätten att avgöra vad du får vara arg över och inte, och eftersom vi lever i ett manssamhälle så kommer du tycka att han har rätt och du kommer att ta över hans definition av dig och själv tycka att du är hysterisk, gnällig och provocerande. Det är bara det att hans definition av dig och situationen är fel. Jag vill att du ska veta det. Nu är det bara upp till männen att inse samma sak.