Om s-kankei - romantisk vänskap mellan flickor.

Jag pluggar ju distanskurs i Japans historia, och egentligen hade jag planerat att skriva uppsats, men skiter i det eftersom jag på riktigt inte har tid och ork (jobbar ju heltid också). Kommer ändå få godkänt liksom. Men när jag läste texter till min uppsats, som var tänkt att handla om hur vithetsidealet tog sig form i början av 1900-talets Japan, så ramlade jag över något av det finaste jag läst, nämligen s-kankei, som jag läste om i boken "A History of the Takarazuka Revue Since 1914: Modernity, Girls' Culture, Japan Pop" av Makiko Yamanashi.

S-kankei (syster-förhållande) är en form av vänskap mellan flickor i Japan, som har sin bakgrund i flickskolorna som började bli vanliga under Meiji-eran, d.v.s. under slutet av 1800-talet/början av 1900-talet, och att flickor bondade med andra flickor i skolan. Mer specifikt så innebar s-kankei en romantisk vänskap (ej lesbisk och ej sexuell) mellan en yngre skolflicka, imoto (yngre syster), och en äldre skolflicka, som fungerar som en beskyddande storasyster, oneesama (äldre syster). Takemoto Novala definierar dessa relationer som "a kind of platonic love between girls, a feeling or relationship more than friendship and less than ren’ai [romantisk kärlek].’ Det vanliga inom s-kankei är att imoto avgudar oneesama och att oneesama i gengäld skyddar och fostrar imoto. Denna vänskap är väldigt stark och sentimental och inkluderar sympati, dyrkan, respekt och delade intressen. Vänskapshandlingar- och symboler inkluderar brevväxling och mejlande och att ha liknande kläder och frisyrer. Och här är den mest intressanta delen i hela avsnittet:

"These relationships, when compared to those between different sexes, seem highly internal and co-dependent, and thus can be very strong. This may be the sort of relationship women desire but rarely find with men.

Writing about such relationships, Honda Kazuko explains that the virgin girls at these schools eliminate the existence of the opposite sex and focus on what is in their own, female hearts.81 In bonding with girlfriends, the same sex is the focus of seiai (sublime love), the epitome of the platonic. There is simply no room for the other sex to step into their holy, single-gendered territory."

Det finns helt enkelt ingen plats för män i denna vänskap. Flickorna beundrar varann och tar hand om varann och stöttar varann, och visar varandra kärlek och omtanke. En form av relation som många kvinnor vill ha i män men bara kan drömma om. En form av relation som jag vill ha med mina ickemanliga vänner, och har, men inte visste att det fanns ett specifikt ord för. Jag ser upp till mina äldre syskon, och vill ta hand om mina yngre. S-kankei är nog bland de finaste idéer/begrepp jag hört talas om, och vill definitivt ha mer s-kankei i mitt liv.

Jag är Clementine.

#BPDAwarenessMonth

Jag minns när vi tillsammans såg Eternal sunshine of the spotless mind och det var den första gång jag såg den.

Du grät. Du grät för att den var så fin. Du torkade en tår ur ögat och hyllade filmens skönhet.

Jag grät. Jag grät eftersom jag är Clementine, och du visste inte det.

Jag grät eftersom jag visste att vi skulle bli Joel och Clementine.

Jag berättade för dig att jag är Clementine. Jag tror du aldrig riktigt förstod innebörden av det.

Tills vi ville radera varandra ur minnet.

Om mitt monster.

#BPDAwarenessMonth

Jag minns när jag var 17 år, och i ett förhållande med någon jag var dödligt kär i, den första jag var dödligt kär i t.o.m. Jag mådde så dåligt. Det var inget nytt att jag mådde dåligt i mitt liv, men detta var första gången jag mådde dåligt i ett förhållande. Jag var ju så lyckligt kär, varför mådde jag ändå så dåligt? Jag förstod inte varför då, eftersom jag inte visste någonting. Detta förhållande var en första gång för väldigt mycket. Det var inte första gången jag hade sex med någon, eller var tillsammans med någon, men det var ändå första gången för mycket.

Jag minns så väl att jag försökte beskriva mitt mående för min pojkvän. Att det kändes som att det bodde ett monster i mig, som tog över mig och fick mig att tappa kontrollen. Jag tror inte jag någonsin beskrivit det bättre. Det är som ett monster, som tar kontrollen över mig, som får mig att känna och göra och säga saker jag absolut inte vill, men det händer ändå. Monstret kommer fram när jag mår dåligt, och den tar nästan alltid över. Jag kan inte kontrollera någonting. Jag kan inte göra någonting. Min BPD är ett monster som äter upp mig från insidan, som lever på min ångest. Jag är helt jävla maktlös och andra kallar mig ändå för manipulativ.

Hur är det att vara manipulativ att slåss mot något en inte kan vinna över? Hur är det är att vara manipulativ att ha något inom en som får en att vilja dö? Hur är jag manipulativ när jag inte ens vet hur en är manipulativ?



Kan ni, som kallat mig för manipulativ genom åren, svara på det?

Om borderline personlighetsstörning.

Jag försökte plugga (jag pluggar 50% samtidigt som jag jobbar 100% eftersom jag är lite dum i huvudet), men började tänka på annat. Jag började tänka på att det trots allt är BPD Awareness Month nu denna maj månad.

Detta kan nog bli ett av mina svåraste inlägg någonsin. Samtidigt som jag känner att jag behöver skriva detta av så många anledningar, så inser jag samtidigt att jag tar en enorm risk nu. Jag tar risken att folk lämnar mig för gott, att folk inte kommer våga dejta mig, att jag kanske ses som en opålitlig anställd... Jag vet inte. Eller jag tror det i alla fall. Men jag måste ta den risken. För jag kan inte inte skriva detta.

Mamma, jag tror jag aldrig nämnt att jag har denna diagnos. Mest för att jag skäms. Och för att det gör ont.

Om BPD - Borderline Personality Disorder

BPD står för borderline personality disorder, eller borderline personlighetsstörning som det heter på svenska. Eller emotionellt instabil personlighetsstörning; båda funkar. Det är alltså inte en sjukdom, utan en drag personlighetsdrag som påverkar den drabbade så svårt att denne inte fungerar jättebra. Ungefär. Det finns flera personlighetsstörningar men jag kommer bara prata om denna, av förklarliga skäl. Ni kan ju läsa igenom kriterierna i länken innan ni läser vidare, för att få lite bättre förståelse för diagnosen.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Så jag går efter listan över kriterier. Det jag skriver nu kommer vara mina egna tankar och erfarenheter, och jag gör inte anspråk på andra BPD-personers tankar och erfarenheter. Trots att vi delar samma diagnos och har mycket gemensamt, så är vi inte samma person.

"Stark rädsla att bli övergiven."

Kanske det mest typiska borderline-draget. De flesta människor är nog rädda för att bli övergivna eller ensamma, men för en BPD-person så är detta det absolut värsta som kan hända, utan konkurrens. Jag kan bryta ihop bara över tanken på att bli lämnad, eller att någon jag älskar dör från mig. Jag har en separationsångest få utan BPD kan mäta sig med. Jag letar hela tiden efter minsta tecken på att den jag är tillsammans med ska lämna mig. Även om jag är i en relation som egentligen skadar mig (dvs, typ alla mina mer långvariga relationer hittills), så kan jag inte lämna, och när jag blir lämnad så går jag sönder och hanterar det på ett s.k. galet sätt. Jag skadar mig på olika sätt, blir destruktiv, hämndlysten och går sönder ännu mera eftersom jag inte vill något av detta egentligen, men måste för att ens stå ut. Jag blir helt enkelt en sådan där Galen Exflickvän. Inte för att det är kul, utan för att det är så jag hanterar det. Jag har varit självmordsbenägen och haft dödslängtan och t.o.m. gjort försök att dö när jag blivit lämnad. Än så länge har jag inte dött så något måste jag ha gjort "rätt", men att bli övergiven är i vilket fall som helst det absolut värsta som kan hända.

"Störd, förvriden eller instabil självbild."

En av de enligt mig mest typiska dragen med BPD är den gravt instabila självbilden. Min självbild existerar i princip inte. En brukar ju säga att tonåren präglas av en lätt instabil självbild, att en ska "hitta sig själv". Jag har fortfarande inte hittat mig själv, 26 år gammal, och har någonstans accepterat det faktumet. Jag är inte likadan från dag till dag. Mina karriärplaner ändras ca hela tiden (några gånger i månaden ungefär). Jag tycker i ena stunden att jag är den mest begåvade personen som någonsin existerat och sen typ en kvart senare så är den självbilden raserad och jag är det största dumpucko som någonsin existerat. Varje dag. Hela tiden. Denna skiftning.

"Återkommande känsla av tomhet."

Att känna sig tom är något av ett slags normalläge för mig. Hur mycket jag än anstränger mig för att göra normala saker, som de på bilden ovan, så känner jag mig tom. Det är bara när jag gör mer extrema och/eller destruktiva saker (eller är galet kär) som jag känner mig mer levande. Jag tycker att livet i princip alltid är meningslöst och tomt och jag vet inte heller hur jag ska ändra på det. Jag blir ärligt fascinerad och förvånad av folk som säger att de ser en mening med livet. Hur gör ni? Jag kan verkligen inte känna samma sak, det går inte. Varje dag försöker jag fylla det här hålet i mig, och det går sådär. Jag är nästan alltid tom. Tomhet och leda.

"Kraftig pendling mellan olika känslolägen."

Haha. Detta är knappt ens roligt att kommentera. Tänk dig att du skiftar konstant från glad till ledsen till arg till självmordsbenägen till det bästa världen hänt till arg och så vidare... Hela tiden. Såvida du typ inte är helt utslagen och inte kan känna någonting, vilket såklart kan vara skönt. Minsta lilla kan trigga igång en känsla, och den känslan tar över helt sen. Ashärligt om det är en bra känsla, mindre härligt om det är en mindre bra känsla. Nej, du skulle inte orka. Vi orkar knappt, och vi lever med detta hela tiden.

"Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan

vara några timmar, till som mest några dagar."

Starkt relaterat till föregående kriterium. Det är lätt av få stark ångest, och det är svårare att bli av med den, om en säger. Jag kan få stark ångest av sådant som andra skulle tycka var en bagatell, så svår ångest att jag kan känna mig beredd att dö bara för att bli av med den. För att inte tala om irritation. Haha...

"Stormiga relationer som pendlar mellan

intensiv beundran och extrem nedvärdering."

Jag kommer ihåg att mina vänskapsrelationer i grundskolan inte var jättebra. Jag hade en tendens att få en kompis-crush (eller squish som det heter) på folk nästan hela tiden, bara för att sen, så fort de visade en sida som inte var jätterolig (dvs, de var mänskliga) så tröttnade jag och lämnade dem. Jag tror jag inte direkt berättat det här för någon förut, men så var det. Detta beteende förekom även i mina romantiska relationer, om än mer extremt, och gör det fortfarande till viss grad även om jag lyckas kontrollera det lite bättre och försökt rationalisera med mig själv. Jag blir blixtförälskad och beundrar personen ifråga högt, för att sedan, när den failar lite grann, ta ned den till den absoluta botten av nedvärdering och typ hata den. Det är i alla fall vad jag känner. Jag hatar personen, och jag hatar alla människor i hela världen, och särskilt mig själv. Detta är inte direkt en kvalitet som gör mig särskilt attraktiv som partner, men ja. Så är det. Jag är alltså fullt medveten om detta och gör de största ansträngningar för att rationalisera mina känslor och inte se så svart-vitt på situationen, men uj vad svårt det är. Det är liksom inte konstigt för mig att hata en person som jag älskade stunden innan. Och sen älska igen. Och sen hata.

"Intensiv vrede som inte står i

proportion till vad som väcker den."

Även om jag har lättare att kontrollera min ilska idag än när jag var yngre, så smälls det fortfarande i dörrar och utskällningar delas ut. Ibland är min ilska faktiskt proportionerlig, ibland är den inte det. Jag antar att det kan skrämma andra, att jag kan bli så arg att jag nästan blir aggressiv. Dock blir nog jag aggressivare mot mig själv snarare än någon annan: jag slogs mycket som barn, men nu kan jag inte ens höja handen mot någon annan än mig själv. Jag bryter ihop till slut istället. Men arg blir jag, så arg att jag inte kan känna något annat. Jag har förstått det som att det inte är jättenormalt. Men för mig är det på något sätt normalt, eftersom jag inte upplevt något annat.

"Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar

eller övergående upplevelser av overklighetskänslor."

Detta är ett kriterium som kanske för tankarna till psykossjukdomar. BPD kan ha psykosdrag, så därför finns detta kriterium antagligen med. Jag kände väldigt ofta overklighetskänslor när jag var 18-21 år gammal ungefär, sedan dess har det varit lite mer sporadiskt. Dessa känslor uppträder ofta i samband när jag har ångest. Jag kan uppfatta att omgivningen känns konstig och overklig, att jag tycker jag är overklig och undrar vem som tittar tillbaka på mig i spegelbilden, att jag inte riktigt greppar att det är jag på ett foto, att jag får mycket déjà vu-känslor... listan kan göras lång. Ibland har jag haft paranoida vanföreställningar. Nuförtiden har jag inte det jätteofta, vilket ju såklart är ganska skönt. Men det kan komma tillbaka närsomhelst, det vet jag.

"Impulsivitet som till exempel missbruk

av droger, sex, mat eller pengar."

Detta är tveklöst väldigt jobbigt att skriva detaljerat om. Men om jag är impulsiv? Oh ja. Det behöver dock inte enbart vara destruktiva grejer som i kriteriet ovan, men impulsivitet, oavsett vad det leder till, är väldigt typiskt BPD (och mig). Nästan allt jag gör sker på impuls och nästan inget är planerat. Den där kursen jag läser nu? Det var en impulsgrej som jag nu slitit med i åtta veckor nu, vilket är rätt imponerande av mig. Impulsivitet + ångest = aj. Har slösat väldigt mycket pengar på impulsshopping som varit ett sätt att döva ångest. Sex för bekräftelse har inte heller varit ett ovanligt inslag. Droger har jag lyckats hålla mig borta från, otroligt nog. Men vet att många hamnat i det träsket, och jag är inte den som skammar för det. Vad gör en för att överleva, egentligen?

"Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord."

Jag minns första gången jag hade självmordstankar. Jag var nio år och gick i trean och ville inte leva längre. Jag hatade livet, jag hatade mig själv och varje dag när jag kom hem från skolan så tog jag fram en kniv ur kökslådan och höll spetsen mot bröstet och samlade mod varje dag. Tyvärr var jag korkad nog att dela med mig av min dödslängtan till en klasskamrat medelst brev, och bollen sattes i rullning och terminen efter satt jag i skolpsykologens soffa med hennes hjärtkudde i famnen. Sen dess har jag i perioder haft återkommande självmordstankar. Jag har inte haft så mycket självskadebeteende, men tankarna på att dö har funnits nästan jämt. Jag har förstått att detta inte heller är så normalt, tydligen är det normalt att känna livslust. Jag vet inte vad livslust är. Jag tror dock jag känt fragment av det ibland.

60-70% av alla med BPD-diagnos kommer göra minst ett självmordsförsök under sin livstid. Så många gör ett försök att få slut på smärtan som en BPD-diagnos innebär. Jag är inte ett dugg förvånad över att siffran är så hög.

Jag inser någonstans att jag antagligen inte skrivit helt utförligt om hur det är att ha BPD-diagnos: inte för att jag medvetet utelämnat (eller jo, vissa enstaka saker kanske), utan för att mitt minne kan vara ganska selektivt. Jag kanske minns saker senare som borde ha varit med, men då är detta publicerat och så. Jag har medvetet valt att ha många bilder i inlägget eftersom de illustrerar BPD så bra, och känner att de kompletterar det jag skrivit rätt bra.

Här är fler bilder som är starkt relaterade till hur det är att vara en person med BPD-diagnos, och hur andra uppfattar en för det mesta.

Innan du nästa gång avfärdar någon med BPD som galen, psykotisk och farlig: tänk på vad vi tampas med varje dag. All denna ångest, denna konstanta berg-och-dalbana, denna rädsla för att du ska överge oss, att vi konstant står på randen till att dö. Varje dag, hela tiden. Det är inte som att vi direkt valt att må såhär, att känna såhär. Vi tar alla terapitimmar och trashar allt ändå i slutändan eftersom terapin inte alltid övervinner plågan.

Vi kanske är galna, ja, men vem som helst skulle bli galen av att leva med denna smärta och rädsla.

Läs gärna denna förvisso väldigt långa, men ärliga och uppriktiga berättelse om hur en man upplever sitt förhållande med sin flickvän som har BPD. Det fina med honom är att han förstår sin flickväns smärta: inte hur den känns, men att den existerar och påverkar henne. Det borde flera göra. För ja, BPD-personer förtjänar kärlek lika mycket som personer utan BPD, trots att vi många gånger är svårare att leva med.