Bloggutmaning: En feministisk agenda – Det offentliga rummet.

Välkomna till tredje ämnet i min bloggutmaning!

Jag tänkte att vi denna vecka skulle prata om något som de flesta politiker inte tycks ha särskilt högt uppe på sin agenda, nämligen det offentliga rummet.

Det offentliga rummet utgår, såsom typ allt i vårt samhälle, från en funktionsduglig cismans världsbild. Detta genomsyrar allt, från belysning i parker till offentliga toaletter.

Hur är det offentliga fysiska rummet diskriminerande för de som inte passar in i funktionsduglig cismansnormen? Kom med konkreta exempel, berätta något som hänt er. Känner ni er otrygga, och hur i så fall? Vad kan göras för att det offentliga rummet ska vara för alla?

Deadline är söndagen den 2 februari kl 17:00. Då vill jag att ni har länkat era inlägg, antingen i detta kommentarsfält, eller genom att pinga mig på Twitter (@Fulskratt), och/eller taggat er tweet med #femagenda. Ni får självklart alltid diskutera under hashtagen, och kanske få ytterligare inspiration av varandra till era inlägg.

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Bostadsmarknaden, alla inlägg.

Andra ämnet av min bloggutmaning är avklarat, och denna gång handlade det som sagt om bostadsmarknaden ur ett feministiskt perspektiv. Jag ger er här alla inlägg som kommit in.

Kultureliten skriver om hur bostadskrisen försvårar arbetet på kvinnojourer, då kvinnor som redan bor i en akutlägenhet inte lyckas ta sig därifrån till en egen lägenhet om de har svag ekonomi, vilket i förlängningen innebär att kvinnor som behöver akut hjälp inte lyckas fly hemifrån.

Fanny Åström skriver om att dagens bostadspolitik har en kärnfamilj i åtanke vid byggande, vilket försvårar för de som vill leva i icke-normativa familje- och boendeförhållanden, som t.ex. kollektiv.

Post DBT skriver om vilka svårigheter bostadsmarknaden innebär för sjuka och funktionshindrade, såväl barn som vuxna.

Felicia Ubbesen skriver om att bostadsmarknaden försätter kvinnor i en ekonomisk beroendesituation gentemot män, då kvinnor oftare har sämre inkomst.

majse funderar kring på vilket sätt bostadsmarknaden är en feministisk fråga.

otacksamt skriver om det starka sambandet mellan diskriminering på arbetsmarknaden och vilka bostadspolitiken gynnar.

Nina Ruthström skriver om hur bostadspolitiken slår extra hårt mot våldsutsatta kvinnor som dessutomlever i ekonomiskt förtryck, och t.ex. har betalningsanmärkningar.

Kristina Wicksell skriver om det problematiska med att se sakfrågor som öar isolerade från ett större sammanhang.

Jag själv skriver om att dagens bostadspolitik försvårar kvinnors livs- och handlingsutrymme, och att de har svårare att lämna en allmänt dålig samborelation än män.

Krossa kvinnoförtrycket med billiga hyresrätter.

Veckans ämne i min bloggutmaning är som sagt bostadsmarknaden. Just denna fråga funderar jag väldigt ofta på, och nuförtiden mestadels ur ett feministiskt perspektiv. Det är knappast en hemlighet för någon att vi lever med en allvarlig bostadsbrist i Sverige: hyresrätter säljs ut till privata aktörer, hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, vanligaste kötiden till en lägenhet i Stockholm var år 2013 6-8 år och de stora vinnarna är de med mycket stålar på banken som kan köpa lägenheter och hyra ut dem dyrt. Det är alltså uppenbart för vem som helst att rätten till en egen bostad har blivit en klassfråga, och detta är inget som ska diskuteras eller ifrågasättas ytterligare.

Men mer sällan pratar vi om bostadskrisen ur ett feministiskt perspektiv, hur det specifikt drabbar kvinnor. Så låt oss nu göra det.

Att kvinnor generellt tjänar sämre än män och oftare har otrygga anställningar är också en allmän sanning som det går att googla fram statistik på (de som kräver statistik på allt brukar sällan bry sig om statistik när de får den under näsan på sig, but anyways, varsågoda, www.google.se är adressen alltså). Kombinera detta med en havererad bostadsmarknad och vi kan föreställa oss följande troliga scenario:

Stina och Daniel är sambos. Stina är timanställd inom äldreomsorgen och har fortfarande inte fått ett fast jobb, vilket är väldigt frustrerande av förklarliga skäl. Daniel är fast anställd inom industrin och tjänar ungefär 5 000 kr mer i månaden än Stina. När Stina och Daniel träffades så hoppade hon runt på andrahandskontrakt, då ingen hyresvärd ville ha henne som hyresgäst, eftersom hon inte kunde bevisa att hon hade en inkomst om 6 månader. Daniel å sin sida fick en lägenhet efter några år i bostadskön. Han blev omedelbart godkänd som hyresgäst, vilket i mångt och mycket berodde på att han hade en fast tillsvidareanställning och en rätt bra inkomst. De blev kära och Daniel bad henne flytta in, han hade ju ändå en tvåa och de ville ju bo ihop.

Stina tycker efter ett tag att det är väldigt jobbigt att leva med Daniel. Han tar inte sitt ansvar för hushållsarbetet, och när hon påpekar det så menar han att hon är en pedant som ”får väl städa om det nu är så jävla jobbigt med lite grejer som ligger framme”. Stina biter ihop och säger inte till något mer, inte lika ofta i alla fall. Hon känner ofta att relationen är ojämlik och orättvis, men får hela tiden höra att hon är tjatig, gnatig och gnällig, och när hon ilsknar till så är hon hysterisk. Till slut orkar hon inte mer. Hon vet inte längre om hon är så kär i honom, troligen inte när hon tänker efter. Hon vill inte leva såhär. Hon kan inte leva såhär.

Men hon kan inte flytta. Vart ska hon ta vägen i så fall? Hon har inget sparkapital, hon har ingen fast anställning, hennes lön är inget vidare. Helt plötsligt blev allting väldigt, väldigt jobbigt. Hennes frihet har låsts in i hans lägenhet.

Jag tog nu ändå ett rätt ”snällt” scenario, med ”bara” en kvinna som tröttnat på att bli förminskad och allmänt förtryckt och slutat vara kär i mannen och nu vill slippa dela lägenhet och liv med honom. Tänk er då en kvinna som lever i en misshandelsrelation. Som lever i ren livsfara. Då har bostadspolitiken helt plötsligt blivit en fråga om säkerhet.

Men självklart ska vi inte endast tänka säkerhet. Vi måste såklart tänka även rättighet och frihet. Frihet att som kvinna kunna välja vem en vill bo med. Rätten till en egen bostad.

Vad göra?

Bostadspolitiken måste korrigera två saker typ nu (NU!!!!!!):

1.       Bygg fler billiga hyresrätter. Över hela landet. Of course. Inget snack om saken. Det är inte meningen att bara de med kapital på banken ska få en egen bostad.

2.       Göra det möjligt för de som inte har fast jobb att få en bostad. De som tillhör prekariatet (oftast kvinnor, ungdomar och rasifierade) hoppar runt på olika timanställningar, projektanställningar, vikariat och andra otrygga anlitandeformer (sen så ska vi självklart förpassa dessa otrygga anlitandeformer till undantagen och inte regeln, men det är ett annat kapitel som kommer sen).

Vi krossar inte bara klassamhället, vi krossar även i förlängningen patriarkatet om kvinnor inte är beroende av män för att ha någonstans att bo. Och vi krossar antagligen mer än så.

Krossa allt med billiga hyresrätter.

(obs: säger inte att billiga hyresrätter är enda sättet att krossa patriarkatet. Men det gör fan skillnad om en säger)

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Bostadsmarknaden.

Välkomna till andra ämnet i min bloggutmaning!

Jag tänkte att vi skulle prata om bostadsmarknaden ur ett feministiskt perspektiv. Vad jag har sett så har det inte diskuterats kring denna fråga ur detta perspektiv överdrivet mycket, så vi får ju nästan vara först, hehe. Jag var på ett samtal på Feministiskt Forum i Botkyrka i november, och då diskuterade F! bland annat om just bostadsmarknaden, och att det är en kvinnofälla. Det är från detta samtal som jag fått inspiration till veckans ämne.

Hur drabbar dagens bostadsmarknad specifikt kvinnor? Hur drabbas kvinnor från medelklassen, arbetarklassen, rasifierade, trans*kvinnor, kvinnor med funktionsvarianter? Kan en kvinna lämna t.ex. en misshandelsrelation utan att bli hemlös? Är bostadsmarknaden en kvinnofälla? Har du egna erfarenheter? Utveckla dina tankar kring detta viktiga ämne!

Deadline är söndagen den 26 januari kl 17:00. Då vill jag att ni har länkat era inlägg, antingen i detta kommentarsfält, eller genom att pinga mig på Twitter (@Fulskratt), och/eller taggat er tweet med #femagenda. Ni får självklart alltid diskutera under hashtagen, och kanske få ytterligare inspiration av varandra till era inlägg.

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Debatten idag, alla inlägg.

Då har alla bidrag till första ämnet kommit! Det är hur många som helst och det är så roligt att se att så många vill vara med, kul! Jag tror att jag ska ha fått med alla inlägg, men har jag missat ditt så pinga till, since I've then been a slarver.

Kultureliten skriver om att den feministiska debatten som förs av feminister idag till större delen berör medelklasslivsstilen med tillhörande konsumtion, och att även arbetarklassen måste inkluderas.

Moralfjant skriver om att debatten om feminismen snarare handlar om feministerna, istället för de faktiska sakfrågorna, och att feministerna i sin tur delas upp i två läger.

Otacksamt skriver om att den externfeministiska debatten förvrängs till något som inte alls liknar den internfeministiska.

Julia Bahner skriver om det skruvade i att feminismen numera ses som något som ska ifrågasättas istället för något som handlar om vad det är, nämligen mänskliga rättigheter.

Fanny Åström skriver om att feminister idag väldigt sällan får agera, utan istället måste reagera på andras utspel, och vi tvingas lägga ned mer tid på att bemöta dumheter än att faktiskt säga det vi vill.

Jaylazkar skriver om att det är angeläget för de i förtryckande position att sluta förneka sina privilegium och börja ta ansvar för att förtrycket ska upphöra.

Nina Ruthström skriver om att debatten om feminism idag förs på patriarkatets villkor, men att den feministiska rörelsen trots detta är starkare än någonsin.

Rose-Marie Fältskog skriver om det absurda i att Belinda undrar om feminismen gått för långt, samtidigt som kvinnor konstant förväntas korrigera det som är "fel" med våra utseenden.

SannaM skriver om att den offentliga debatten kring feminism mestadels förs av privilegierade personer som lägger ansvaret på individer istället för att se strukturer kring förtryck.

Post DBT skriver om det problematiska i hur en person som är sjukt och funktionsnedsatt ska ha en möjlighet att hänga med i den feministiska debatten.

Susanna Eriksson skriver om det märkliga i att det enligt många inte skulle kunna gå att vara feminist och jurist samtidigt, trots att juridiken inte är befriad från politik.

Kafkabloggen skriver om att medierna har ansvar för vilken bild av feminismen som kablas ut till massorna, men inte tar det.

Kristina Wicksell skriver om det absurda i att feminismen av utomstående inte anses tåla kritik, när det konstant sker kritik internfeministiskt.

majse skriver om att vi borde fråga oss ifall patriarkatet har spårat ut, eftersom det, tja, har spårat ur.

Femtesstic skriver om att debatten om ordet "hen" helt missat vad ordet kan göra för så många.

Blixa Bloggar skriver väldigt kärnfullt "Den främsta anledningen till att jag har väldigt stränga regler kring vilka jag tillåter komma till tals i mitt kommentarsfält är just för att slippa metadebatt och för att jag just SKA FÅ SÄTTA MIN EGEN AGENDA!".

Felicia Ubbesen skriver om det kontraproduktiva med att envisas med att dela upp feminister i olika lag, och vad det är då som skiljer en från kvinnliga antifeminister.

Jag själv skriver om att den internfeministiska debatten kan upplevas som svårtillgänglig, och att det ibland kan upplevas som att en förutsättning för att få vara med är att en läst x antal böcker och bloggar, vilket t.ex. inte arbetarkvinnor kanske har tid med.

Den feministiska debatten.

Så var det dags för mitt första bidrag till min egen bloggutmaning. Föga förvånande så tar detta inlägg avstamp i torsdagens haveri ”Fittstim – min kamp” med efterföljande debatt i SVT Debatt (Schyman briljerade och nån oklar manlig transfob satt och öste ut sitt hat över trans*personer, that’s the sammanfattning av the debatt). Jag har i skrivande stund fått in flera fantastiska bidrag till denna utmaning, så det är med viss prestationsångest och klasskomplex och tillhörande bildningskomplex som jag skriver detta. Ohwell. Återkommer faktiskt till detta sen.

Detta inlägg kommer inte vara en recension av programmet och debatten (har redan skrivit om det på andra ställen, plus att det finns andra som redan skrivit bra texter om varför programmet sög). Jag kommer däremot plocka upp en detalj som jag speciellt hakade mig upp på, bland all transfobi, hen-förakt, hjärnforskning, dåligt formulerade frågor och annat trams som fick utrymme istället för viktiga frågor, typ lika lön och sexuellt våld.

Det hände först när de intervjuade undersköterskan Mira som pratade om att jobba inom vården, ett kvinnodominerat yrke med sämre löner än jämförliga mansdominerade yrken. Hon var den första arbetarkvinnan (och rasifierade kvinnan) som fick komma till tals i programmet: en kvinna som inte läst genusvetenskap, som inte hänger med feminister på sociala medier, som antagligen inte har tid att låna en bok eller två om feminism och genus på biblioteket. En rätt vanlig arbetarkvinna, som på frågan ”är du feminist?” inte kunde ge ett självklart svar. Andra gången var det i Debatt, när en annan kvinna, Moa, även hon undersköterska, sa att hon inte kände sig hemma i feminismen. Hon menade att programmet var bra för en, enligt henne, vanlig kvinna som var osäker kring om en är feminist eller inte.

Jag är själv från arbetarklassbakgrund, men ändå haft vissa privilegier i att jag är vit, hade stöttande föräldrar och därmed fick bra läshuvud. Men jag har å andra sidan inte tagit en enda akademisk poäng (är yrkesutbildad) och lider av vad jag kallar för bildningskomplex, som ibland, om jag inte är försiktig, får mig att bl.a. vilja hetsläsa istället för lustläsa litteratur. Många feminister jag känner är så fantastiskt smarta och skarpa att jag ibland undrar vad jag, lilla obildade jag, kan komma med (ingenting, känner jag oftast). Jag har aldrig varit med om att någon feminist sagt till mig eller någon annan ”denna diskussion är bara för de som läst högskolepoäng” eller ens antytt det, men å andra sidan upplever jag att den internfeministiska debatten idag är så skarp och bra på maktanalys att det är svårt att hänga med om en inte har förkunskaper.

Så på ett sätt kan jag förstå dessa arbetarkvinnor. Den feministiska rörelsen inkluderar i hög grad fortfarande arbetarkvinnor (bara idag, när jag var på torgtalsutbildning, så handlade nästan samtligas testtorgtal om frågor som angår främst arbetarkvinnor), MEN inkluderar numera även fler grupper, såsom rasifierade, trans*personer och folk med funktionsvarianter. Fler makter analyseras i samverkan, nya begrepp uppkommer, vokabulären utvecklas och helt plötsligt har vi en ny feministisk plattform, som många kan uppleva svårtillgänglig rent kunskapsmässigt. Att ha förkunskaper känns nog för många som en förutsättning för att få vara med, eller åtminstone förstå feminismen idag.

Men.

Sara Abdollahi skrev igår några tweets som jag särskilt fastnade för. Jag citerar:

”Gramsci hävdade att ’det bästa sättet att hålla nere ett folk är att inte utbilda dem’. Att vara utbildad betyder inte 160 poäng i Genus. Utan att ha läst texter för att kunna försvara sin rätt till existens.”

Detta tycker jag sammanfattar hur jag tänker och känner. Vi behöver en debatt, en ständigt utvecklande analys som inkluderar fler, men vi måste samtidigt även kunna inkludera de som inte läst statsvetenskap eller genusvetenskap, eller likt mig lånat shitloads med böcker på biblioteket. Alla måste få en chans att kunna försvara sin rätt till existens, men som t.ex. vanlig arbetarkvinna kan det vara svårt att få en chans att bli bildad om vi inte hjälper henne. Det känns inte rimligt och rättvist att kräva att dessa kvinnor ska läsa 10 böcker och följa 10 bloggar regelbundet för att förstå feminism, för de har antagligen inte den tiden. Vi måste kunna ta det som är kärnfullt från våra debatter och analyser och göra de lättillgängliga, så att även en vanlig arbetarkvinna ska kunna svara ”ja” på frågan ”är du feminist?” (förutsatt att hon är det vill säga). Många feminister är duktiga på detta, men vi kan såklart vi ännu bättre och ha detta i åtanke när vi försöker nå ut externfeministiskt, att strävar efter att vara lättillgängliga.

För det kan nog som arbetarkvinna, som inte studerat feminism, genus och statsvetenskap och inte upplever sig ha tiden eller ingången att göra det, kännas lättare att avfärda feminismen som akademisk och medelklass, eftersom det är den bilden som förmedlas genom medier, då mestadels vita medelklassfeminister från akademier får plats. Medierna har förstås ett enormt ansvar (som Lotta skrev om), men vi kan också göra något.

Det skulle vara intressant att höra era tankar kring detta.

Jag lägger ned bloggutmaningen.

Ok, jag blåser av hela den här bloggutmaningen, den är ju tydligen helt överflödig då det redan är vi feminister som sätter agendan.

Lol, skojade bara, bloggutmaningen och kampen forsätter.

Selfie.

Tänkte att det kunde vara lämpligt med en aktuell selfie, speciellt då jag klippt mig (läs: klippt bort trollhåret) och påbörjat balsammetoden (igen, lol). Mitt hår är redan så mjukt och underbart och åh.

Använder Garant Såklart klimatsäkrat balsam som tvättbalsam, och TRESemmé Naturals Nourishing Moisture Conditioner som vårdbalsam. När håret har torkat och är lite fuktigt så kramar jag in lite jojobaolja från Aroma Creative (vilken jävla reklampelare det här blev? aja), för lite extra mjukhet och fukt.

Så nu använder jag varken schampoo eller tvål (använder kokosolja). Känns fint.

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Debatten idag.

Då startar vi upp med första ämnet i bloggutmaningen! Om du missat vad bloggutmaningen går ut på, se detta inlägg.

Denna utmaning går som sagt ut på att vi feminister ska sätta vår egen agenda, men jag tänkte att vi skulle, i sann projektanda, börja med en liten enkel diskurs*- och nulägesanalys. Hur ser debatten om feminism ut idag? Anledningen till detta är för att vi ska kunna konkretisera var vi står just nu.

Detta kan ni göra lite som ni vill. Ni kan antingen se vilket språk antifeminister för i t.ex. bloggar och på forum, eller hur debatten förs på mer etablerade plattformar som t.ex. debatt.svt.se och de större tidningarnas ledarsidor. Vilket språk används i debattartiklar? Vem får komma till tals? Varför används just de orden och uttrycken, tror du?

Ni kan välja att antingen rada upp en massa ord som tycks vara vanligt förekommande, eller bara välja ut ett enda ord eller fenomen och diskutera kring det. Huvudsaken är att ni på något sätt exemplifierar den feministiska debatten idag, och vilken agenda som finns just nu.

Har ni total idétorka så kan ni vänta tills SVT sänder första avsnittet av "Fittstim - min kamp" på torsdag, gissar att en hel del inspiration kan tas därifrån, med tanke på frågeställningen...

Vill ni ha ytterligare inspiration: Jämför med hur debatten såg ut på, låt säg, 70-talet. (hint: väldigt snarlik) (nej, vi har inte kommit nånstans).

Deadline är söndagen den 19 januari kl 17:00. Då vill jag att ni har länkat era inlägg, antingen i detta kommentarsfält, eller genom att pinga mig på Twitter (@Fulskratt), och/eller taggat er tweet med #femagenda. Ni får självklart alltid diskutera under hashtagen, och kanske få ytterligare inspiration av varandra till era inlägg.

* = Diskurs betyder i korthet ungefär "en typ av språkbruk i debatter som innehåller indirekt och antydande information". Aktuellt exempel är "Har feminismen spårat ur?", som med sin frågeställning antyder att feminismen ens KAN spåra ur. Det kan den ju såklart inte. Men vi tvingas ofta argumentera under liknande frågeställningar, varför det är viktigt att vi sätter agendan först. Diskursen sätter med andra ord agendan för debatten.

Bloggutmaning: En feministisk agenda – Introduktion.

Välkomna till min bloggutmaning! Min första, faktiskt. Känns bra såhär nu under supervalåret.

För det är ju som sagt supervalår nu, med EU-val i maj, och kommun-, landstings- och riksdagsval i september. Det är nu debatten kommer hetta till ordentligt, och tyvärr kommer den, om vi feminister inte är på alerten, att vara på rasisternas och antifeministernas villkor. Vi spelar alldeles för ofta på deras planhalva istället för på vår egen, och vi använder deras diskurs* istället för vår egen. Det funkar inte.

Denna bloggutmaning går ut på att det är vi som ska stå för problemformuleringen, att det är vi som ska sätta agendan för debatten. Det låter krångligare än vad det är: i korthet ska vi debattera ämnen på våra villkor. Vi ska inte besvara någon meningsmotståndare med dennes ord, utan med våra egna.

Förhoppningsvis kommer vi lära oss mycket av varandra, få nya insikter och kanske en del örfilar. Du får vara med precis hur lite och hur mycket du vill. Tycker du något ämne är svårt, eller känner dig inte så insatt, skriv gärna ändå! Du kan ju skriva om t.ex. varför du upplever ämnet svårt och/eller exkluderande, det kan ge en själv och andra insikter. All internkritik, som är just kritik och inte rena påhopp, är bra.

Krav för att du ska vara med:

• Du är feminist.
• Du är intersektionell. Eller åtminstone försöker vara intersektionell, och de gånger du misslyckas vara det så kan du ta kritiken på ett bra sätt.
• Du har en blogg.

Varje söndag kommer jag att publicera ett inlägg med bidrag, samt ett inlägg med information om veckans ämne. Deadline för era inlägg är söndagar kl 17:00. Länka antingen genom att kommentera på min blogg, eller tagga mig på Twitter. Så. Nu vet ni.

Vill du diskutera på Twitter, och/eller droppa ditt inlägg så jag och andra kan se det (tagga mig gärna så jag ser det direkt, @Fulskratt), så kan du tagga ditt inlägg med #femagenda (den är ockuperad av en tweet från 2011, så det får duga). Har du inte blogg så är du självklart alltid välkommen att twittra! Alla är välkomna att twittra närhelst.

Har du förslag på ämne så är du alltid välkommen att höra av dig, antingen här i kommentarsfältet, eller på Twitter.

Varmt välkomna, ännu en gång!

* = Diskurs betyder i korthet ungefär "en typ av språkbruk i debatter som innehåller indirekt och antydande information". Aktuellt exempel är "Har feminismen spårat ur?", som med sin frågeställning antyder att feminismen ens KAN spåra ur. Det kan den ju såklart inte. Men vi tvingas ofta argumentera under liknande frågeställningar, varför det är viktigt att vi sätter agendan först. Diskursen sätter med andra ord agendan för debatten.